salamando

Det gör så ont att det känns som att du skall dö. Kärlek är det plågsammaste man kan genomgå. 

Jag tror inte att jag är ensam om att tycka detta. Om du bara tar en minut och tänker efter på vad just din uppfattning av kärlek så är jag säker på att du kommer fram till det samma som jag. Det gör ont. Det spelar ingen roll om du är i ett förhållande eller om du är singel. Att bli smittat av kärlek gör alltid ont. Du kan känna kärlek till kärlek men du kan också känna rent hat mot kärlek. Men det spelar ingen roll för att kärleken gör precis som den vill. 

Första gången jag kände att hela min kropp fylldes med kärlek var för nästan exakt ett år-sen. Jag minns hur lycklig jag var över att ”äntligen” hittat killen som kunde ge mig kärlek. Jag njöt av att få lära känna känslan och det blev snabbt en vana. Kärleken gjorde mig blind. Eftersom att jag nu blivit bekväm med känslan så visste kärleken precis hur den skulle bryta min lycka. 

Min stora hög av rosa fluffiga moln blåstes bort på en minut och jag låg nu för första gången i kärlekens kalla händer. Mitt hjärta var i tusen bitar och jag hade nu fått smaka på kärlekens mäktiga kraft. Jag var nu tvungen att börja om från noll med den tunga tanken i bakhuvudet av vad kärleken verkligen betydde. Efter att tiden gick så började jag långsamt bygga upp en mental mur, som skulle stoppa mig från att stöta på kärlek igen. Jag hade funnit en trygghet bakom min mur där kärleken inte skulle förstöra mig mer. 

Men kärleken gav inte vika för min mur. Den ville bara göra om det hemska igen, den ville leka med mig igen. Kärleken visste exakt hur den skulle locka in mig igen. Den sa förlåt för allt dåligt som hänt och lovade att bättra sig. Jag ville så gärna ha tillbaka den underbara känslan av att vara kär igen. Frågan ekade i mitt huvud en kort sekund sen gav jag min kropp till kärleken igen.  Med öppna armar välkomnade kärleken mig. Jag hade blivit blind av kärlek igen och hade nu helt släpp alla hämningar. Kärleken lekte åter med mig. Vi var katt och mus. Kärleken hade nu helt rivit ner min mentala mur. Den suddade sedan bort det rosa molnen från mina ögon och nu såg jag att jag åter igen hade gått in i fällan. Jag började må dåligt och det kändes som att någon petade med en kniv på mitt hjärta. Jag hade varit så dum och litat på kärleken igen. Jag var tvungen att göra det som stred emot allt. Göra slut på kärleken. Avstå allt det bra men också slippa allt det hjärtkrossande som kärleken hade medfört. Mitt löfte från kärleken hade helt blåst bort. Jag hade förlorat mot kärleken åter igen och mitt tröst pris var ett krossat hjärta. Det var inte rättvist.